CAndK

Att få en kvinna på rygg med särade ben är väl inget problem i sig. Pula och leka hela natten lång, yeah nice! Men sedan. Jag menar, njutit hela natten lång, men att sedan prata om vad som sker sedan istället för att klä på sig och gå hem.

Det är ju det som är the real deal.

Folk kan väl och ska säga att allt blir bra och att allt kommer att ordna sig, men så länge det inte går in i mitt huvud hjälper det inte. Det är jag som är en instängda och brända människan. Rädd för att vad som komma ska.

Nej jag bryr mig inte om längre, saken är ju bara den att det var jag och något med mig är var fel. Fel som jag inte kan komma på eller ha motivationen att lösa ändra.

Jag har växt upp med hjältar och stjärnor (vill inte byta ut dem under några händelser mot något rosa jävla lulllull) men som också ha fått mig själv till att bära det där tunga oket över mina axlar av att man ska kunna få allt man vill ha. Problemet är bara hur man ska bära sig åt för att få det.

Efter att jag nu har sprungit runt i det svarta, runda rummet i ett år eller mera vet jag inte längre hur jag tar mig ur det. Jag vet inte längre hur man pratar med människor. Fler och fler försvinner ifrån mig. Jag har och kan inte längre hålla igång ett samtal utan att gå on and on again, jag vet vad jag vet och varje gång jag öppnar käften känns det som att jag berättar något som alla andra redan vet eller är totalt ointresserade av. ”onej inte det igen”.

För varje gång det blir mörkt och kallt säger jag åt mig själv att bry mig mindre och mindre, för att tillslut kanske inte behöva känna något igen. Känna av känslan som inte är ensamhet, känslan som har varit ersatt av ensamhet allt för länge.

Jag är bruten!

Det var ett tag sedan jag skrev här nu och det har hunnit bli ett nytt år. Över det nya året var jag och mina vänner nere på Teneriffa och hade det trevligt med att gå i shorts dygnetrunt- och dricka kall öl. Allt det var mycket trevligt.

Vid detta år hoppas vi att allt kommer gå mycket bättre med allting, Rossi får det bättre, Saints klarar att hålla sin vinnande statistik i den nya säsongen och att Mark Martin vinner sin Sprint Cup.

Idag känns det hela mycket bättre och jag ska skriva av mig ett par rader innan mina grannar är tillbaka efter sin middag, då ska vi ut till backen och åka pulka. Det kommer att bli kul hoppas jag. Blir väl det bästa jag har gjort sedan snön kommit, som jag för det mesta inte gillar alls.

Nu har även två av mina vänner åkt till Thailand, vilket jag hoppas att de trivs med och att de får en bra resa.

Sedan jag skrev föra gången har jag som sagt varit på Lady Gaga konsert, jag har varit på Dreamhack och jag har betalat min USA resa som inte landade på allt för mycket pengar. 13.500 för fyra veckor med plan och bil. Jag är nöjd med det, nu måste jag bara samla ihop en massa pengar igen som jag kan ha och kasta omkring mig.

Över det nya året ska även jag och mina vänner åka till Spanien, dricka öl och knulla med kvinnor. Jag behöver allt av det nu när det är mörkt här uppe i Norr, vikingland, som man tänker på ibland, hur mycket viking man egentligen är, visst är jag envis, långsint och segt uthållig men jag hatar verkligen kylan, vintern och mörkret. Men kanske det inte är där vikingblodet sitter, eller så är jag helt enkelt adopterad från ”Na’wlins”.

Vilket inte hade varit fel.

Har åter igen kanske satt ett datum för att jag ska tatuera mig, blir det billigt kanske jag gör några motiv över i USA så blir det både minnen av det och finally en start of it.

Jag har även köpt första och sista julklappen till mina föräldrar som jag hoppas de kommer uppskatta väldigt mycket.

Jag tycker verkligen igen att mina vänner ja ni som inte har facebook ska skaffa det, snälla det finns så mycket jag vill säga ler.. Det är en bra värld. Nu måste jag skriva brev till Maureen med. Fasiken.

Peace and love.

Over and Out!

Nu är det vinter och kallt igen, november december. Inte det minsta kul alls. Men det är bara att bita ihop.

Det har både varit Lady Gaga konsert, Dreamhack och snart är det jul med resa och en massa annat.

Livet går som alltid upp och ner, jag har inte lust mer just nu. Fan.

Gårdagen var hemsk, jag visste inte på vilket ben jag skulle stå på eller falla ifrån med. Jag har inte längre någon kontroll över mitt liv, mina val och mina känslor. Jag kan inte kontrollera bubblandet i mina ådror. Hur det vill spricka, spruta och pumpa ut allt över hela världen!

Hur jag vill ha någon att hålla om, någon som skyddar mig, som inte få mig att känna som en ananas som faller från högsta balkongen och ner i gatan.

Slippa vara rädd för att man inte ska kunna fira sin kommande födelsedag, hur ensa idéer och drömmar, förväntningar och idéer går i kras!

Jag kan inte längre föra ett kontrollerat samtal med andra människor, jag ogillar andra människor, de är slödder, idioter och folk som inte förstår något! Självklart så innefattar detta självklart inte människor som jag har band till!

Jag hatar reklamradio, religiösaextremister, politisktkorrekta råttor, naiva och bortgjorda människor, våldsamma människor utan något speciellt syfta att existera, till viss mån även amerikaner som inte förstår sitt egna jävla bästa i att inte vilja betala skatt! Det trodde ni aldrig jag skulle skriva va blink blink, men man kan inte driva det så här långt längre, man kan inte säga att man inte vill betalar när en interstate ser ut som ett fisknät av hål och att en massa människor i mellanöstern får en massa amerikanska skattepengar (!)

Jag var outofstate i helgen och hade det bra, var över hos min barber och hos min kusin, vi måste verkligen snart dricka alkohol, jag måste glömma mina förluster! Min smärta och mina krossade drömmar, mina släckta gnistor!

Jag vet att detta är första veckan men jag avskyr det redan, återkommande till alla andra idioter som bara springer runt som jag vet inte vad, man kan säkert komma undan med allt bara man glider rätt!

Broken down to pices! once again.
Nej jag ska inte klaga och jag ska inte be om hjälp. Jag måste återigen lära mig att hålla min söta mun stängd även om jag vet att det är svårt.

Jag kunde inte tänka klart idag, jag betalade och rev sönder en tidning på ICA't.

Det blev inget mellan mig och Lisa. Avståndet är inget jag bryr mig om, varför ska man bara se en massa problem istället för möjligheter, jag gillar inte att anstränga mig kanske därför ser jag inte problemen utan allt som genomförbart istället.

Har lärt mig lite, att en människa kan ha den finaste och bästa insidan som det bara finns men att man sedan ändå måste kunna attraheras av utsidan.

Jag har iaf sluppit min stalker.. gah skönt det. fanskap. till sak.
jag är alltså fortf singel.

Jag är glad, det är ju bra att man är det. Men jag vet inte riktigt hur det kommer sig, är jag fortfarande ett litet barn som spelar upp sig för ingenting?

Jag har börjat prata med en kvinna, en äldre mogen och trevlig kvinna.

Lisa (Essabella Crystal) född 1965 i Illinois, flyttat runt med sin familj i ett flertal delstater, i elva år har hon kallat Blair Oklahoma för sitt hem. Hon har en eller flera hundar, tre systrar och en bror alla yngre än henne. Hennes pappa var egenföretagare och åkta runt i alla "Lower 48" tillsammans med sin dotter. Hennes drömremål är Italien bortsett från Sverige just nu då. Hon vill gärna och verkligen se lika mycket snö som jag visade henne på ett foto från mina föräldrars balkong från i vintras. En vacker fin och trevlig kvinna med en röst som får mig att smälta, som får mig att kuva ihop mig som en boll och explodera. Blåa ögon och brunt hår, lika lång som jag.

Hon tycker att jag är smart, och att jag kan mycket, att hon trivs inom mig och vill att jag ska släppa ut all min fantasi för henne.

Hon kan varken cm eller meter och har heller aldrig åkt tåg, hon tar sin bil. Men vill mysa med sin partners huvud på magen eller mellan brösten under en tågresa.

Detta är vad jag vet, eller hur det är ingenting, jag vet inte ens om hon äter upp människor och låter benen ligga jämte gafflarna i lådan. Jag SMS'ade min vän S igår kväll och skrev att jag var varm och lycklig, vart jag direkt efter det kände, som ovan.

Jag har spenderat de senaste veckorna tillsammans med henne framför datorn, från början bara chattande nu talar vi tillnamns i långa samtal från tills dess att solen går ner till att den går upp igen och kan inte få nog av hennes NYC-Texas vocie blandning.

Nej, jag ska inte gå in på varken vad hon kallar mig eller vad vi talar om men varm i kläderna blir jag även om det tillslut kanske kommer att falla ihop som ett korthus, tält eller vad som och jag kommer fastna inne i det eller under allt som varit.

Har inte varit så här glad sedan jag hämtade upp Sofi från Alvesta tågstation i april, vilket sedan slutade i en personligtragedi.

Som det ser ut nu kommer jag att komma fram till Blair i april nästa år och jag kommer njuta. Men ingen vet vad som framtiden bär med och just nu mår jag bra.

Idag har jag även varit på BK i Värnamo med M, mkt gott och trevligt även om jag var tröttare än vad man brukar vara. Sedan blir det fest igen den sjätte november. Känns verkligen som att livet leker just nu. Jo, mina kommande barn kommer snart få en syssling.

Over and Out for now!

Second Life- Spel eller verklighet?

De flesta som läser denna bloggen vet vem jag är, hur jag är och hur jag tänker. Jag lär mig hela tiden och lever i en ständig förändring. Så det är inte rätt plats eller media för att försöka sätta mig på plats eller skratta åt mig.

Jag har under en längre tid spelat Second Life (.com), vilket jag trodde var ett spel i mängden när jag väl testade det. Ett vanligt spel utan något större djup, men nu efter dagens händelse vet jag inte längre hur jag ska se på spelet. Spel?

Grejen går ut på att man egentligen inte ska göra någonting alls, man ska ha ett secondlife, man ska handla, bygga och socialisera med andra avatarer som styrs av andra människor, med känslor, idéer och fantasier.

Även jag lever ut flera bissara idéer där inne, med vänner och bekanta. Jag har under en längre tid ingått i en unik grupp-familj användare som vuxit sig närmare och närmare även om den på senare tid varit lite som kommit i vägen. Vi har äventyrat, socialiserat och gjort saker som fört oss närmare än någon kunde tänka sig. Men nu när tidigare idag fick beskedet att en av mina systrar ska lämna familjen, faller det en tår ner längs min kind, eller ja rättare sagt, flera tårar kommer ner längs mina kinder, från båda ögonen.

Denna människa som jag varken har pratat (voice) med, sett (IRL) eller vet vem hon är mer än en tyska vid namn "Balindil Larnia" (avatar). En arbetslös tjej i 20årsåldern med troligen kritvithud och svartakläder och brinner för metal, utbildad inom handels.

Hur vi har talat om mina problem, hennes problem, bråkat och hängt. En tjej som jag inte har det minsta gemensamt med, har vuxit in i mig, och det var troligen det som tillslut fick henne att inte orka med mera. Hon väljer att lägga ner sin avatar, av anledningen att hon varken har tid, råd eller kraften att kontrollera sina känslor.

Det är denna händelse som fick mig att börja fundera på vad ett sådant här program kan göra med människan, om en okänd kvinna, i ett annat land kan påverka dig så mycket att du tänker på dem när du kör till jobbet eller grinar när du får reda på att de inte kan kontrollera sina känslor.

Balindil Larnia - Beloved sister...

Jag måste vara jävligt speciell och då menar jag inte som om jag vore någon jävla messias utan bara för att de kvinnorna jag hittar är jävligt speciella.

Det måste ju vara jävligt illa även om en hora skulle kunna nobba dig, jag hatar andra människor, jag ser ner på andra människor, nej inte på mina vänner eller bekanta, men folk som tar risker i en cirkulationsplats och små jävla fittor som går från kuk till kuk. Jag har blivit uppfostrad till att vårda mitt språk men det kanske är det som kommer nu, när jag inte längre kan kontrollera mig själv.
Nu gick det jävla långt mellan posterna igen, jag ber om ursäkt, men det spelar kvitta jag har mina läsare kvar, kvar här och i mitt hjärta, jag skulle vilja se en enighet, en solidaritet, och då snackar jag inte om det röda nonsenet som de försöker trycka ner i halsen på mig hela tiden utan när man verkligen kunde lita på en annan människa.

När de inte lekte med en annan människa och dess känslor, det finns fortfarande bara en fitta som jag föredrar, en kvinna som jag fortfarande vill säga "mamma till mina små barn" om men det funkar inte. Kalla mig sjuk men jag var kär, jag vet att det ska ha försvunnit, som vilket annat fel som helst, men detta är min blogg och jag skriver för att hålla mig kontrollerad och inte gråta när folk inte ser, när jag är ensam, låser in mig och inte talar med folk, om hur jag stänger av telefonen, hur jag skickar sms men inte får svar.

Jag tror att det har blivit till en drog. Ett beroende, ett problem. Säg inte till mig hur jag ska vara, jag utvecklas hela tiden, låt det komma med tiden.

Märkte just att ett dumt jävla spån har tagit bort mig från Facebook, inget annat än en dum jävla kossa.

Nej, tro inte att jag har en kass kvinnosyn, det har jag verkligen inte. Tänker på den gammal arbetskamrat som kallade alla kvinnor "slynor" och "slampor", där är jag inte, även om jag dyrkar och älskar kvinnor, vill jag sätta mera krav, kunna få dem till fans helvetes jävla skit.
FAN!. Könsord! Jag är galen, att bara gå här utan att ha ngn att prata med gör mig galen! utan en j'vla .... att sms’a med. ngn som skulle kunna gilla mig lite, en som bara inte se mig.... helvete, jag kan inte ens klaga utan att det faller tillbaka på mig sj :S

Vad ska jag ens skriva, inget blir ju bättre av sig sj? ändrar jag mig inte löser det sig ju inte. Jag försöker ju att satsa, men fanskapen finns ju inte, fan att skriva jävla cunt, känns inte lika personligt!!! Cunt Cunt Cunt Cunt Cunt  Cuntv Cunt Cunt

Det verkar inte som att det blir någon juldekoration i min lägenhet denna julen heller. Har alltid tidigare haft alla mina tomtar och snögubbar uppe, en stor fin kungsgran med kulor och färger. Men för andra året i rad lämnar jag Sverige för att fira in det nya året i en annan del av världen och lika bra är väl det. Här hemma är det bara kallt.

Det var val igår natt i landet kallat Sverige, ett land som jag inte längre känner mig hemma i, ett land med lata och nonchalanta politiker, som tror att de fötts med silversked i munnen och att alla ska rösta på dem bara för att alltid har gjort det. De ska inte behöva motivera folket, mata folket med de som de vill. De har tappat fattningen över landet och då driver det isär likt isen på Arktis.

Jag vet inte hur det ska förklaras, men jag min tro på människan får sig mer och mer törnar, hela landet Sverige håller på att skakas om, känns som att fortfarande majoriteten av befolkningen tror att vi lever i den skyddade glasskålen och som skyddar oss från allt av ondo. Men snälla, man måste få öppna sin mun, sina ögon och se sig omkring, man brukar säga från vaggan till graven men i Sverige lämnar man aldrig vaggan. Folk kallar mig konservativ, detta är att strypa sig själv till döds.

Jag är för kontrollerad flyktigpolitik, men att ta hit folk och låta dem lida här kan ju inte vara det minsta humant det heller, låta dem sitta på golvet i en skadedjursäten lägenhet bland andra i samma sits.

Undrar om alla röda i Sthlm är ledsna och besvikna nu när de inte fick sin betjänt i tunnelbanan.

Jag mår väl lite bättre idag, men kan väl inte riktigt komma över att jag förlorat alla mina sms i telefonen, jag vet inte riktigt varför, kommer nog inte få reda på det heller, men kanske lika bra, skulle ju ändå inte få med dem över till den nya.

Sedan har jag ju fortf kvar minnena av dem och telefonsamtalen, tom från den första. Eller ja dem allihopa sedan.

Jag har tänkt, eller jag tänker väldigt mycket överlag, kanske både är fel och rätt, gör mig till den jag är. Men jag är en människa med väldigt låg moral och etik, det finns inte längre något att stå upp för, att kämpa för. Som det kommande valet, det är ingen skillnad på de båda olikfärgade blocken. Fick tanken idag av min mor, att i protest rösta blankt för att ingen tilltalar mig men det blir nog ändå en röst på alliansen. De flesta kan göra något.

Jag tänker fortfarande på er, ni som försvunnit, ni som jag sagt åt mig själv att glömma. Jag minns fortfarande din kropp, din rumpa och ditt vackra leende som alltid fanns med på alla fotona, okej kanske inte det där som var taget bakifrån men på de andra, de du vet att jag gillade.

Hur du hade det nervösa skrattet, hur jag kunde egga dig, leka med dig, värma dig när du som minst ville det, hur jag tröttade ut dig, hotade dig, allt med njutningen och charmen i centrum.

Hur du inte ville bli blöt när du gick till affären eller hur du blev trött och skulle på fest, hur du blötte ner sängen, kuddarna och mattan. Hur jag blev glad och dina kinder blev röda som tomater och hur du hela tiden förnekade det.

Hur du först hittade den här bloggen och ville veta som hade hänt mig, hur jag hade skadats, vadför hemskt som hade hänt mig.

Hur många av er som jag inte vet har hittat bloggen, ni som inte vet vem jag är eller hur jag mår, hur jag kan sitta och flumma i minuter och fundera hur jag ska formulera mig hur mitt huvud är fullt av idéer som inte går att få ner på papper.

En väldigt långt tillbaka, som jag inte längre minns varför jag sa upp kontakten med (mer än vissa familjefejder) sökte kontakt idag, jag vill inte, jag kommer att blåsa h*n. Minns fortfarande med njutning stunden då min kusin förnedrade och lekte med h*n. H*n trodde verkligen att det fanns en liten gnutta hopp, en liten chans, nej verkligen inte. Sedan dök det upp en annan vän till mig, dock inte lika finurlig som min kusin, vet att det vankades ett tag men att det sedan rann ut i sanden, jag gillar honom fortfarande men hans smak är ingen jag ska tala om. Tyvärr.

Jag funderar även på att börjar skriva mina memoarer igen, tanken slår mig flera gånger i månanden ibland, sedan kan det ta ett tag men sedan återkommer de. Jag vill och både inte intervjua och se vad folk har för syn av mig, men kanske bara är lite egenkär av sig.

Begravningen ska jag dock verkligen börja ta tag i, ska kolla på olika sorters begravningar, kistor, placeringar osv.

Ska iaf inte kastas utför ett stup och bli liggande på botten av det.

Det får bli allt för nu.

Tårarna rullar ner längs kinderna man känner sig som en pölvatten efter ett tag. Man kväver sig själv till döds av alla krav som ligger på ens axlar, hur man vill men kan inte. Hur en sådan liten händelse kan sätta igång en sådan kedjereaktion, hur man blir rädd för sig själv om hur man hanterar situationen.

Hur hela ens kök brakar samman, hur man svär och vill kasta sina dyra ägodelar ut genomfönstret, hur en liten jävla fitta kan gå och hänga sig i ett träd utan att jag skulle kunna känna den minsta ångesten för henne, hur har sig själv att skylla, fan”SLGSLSGJLSGLÖJKSGJKLSGLJKSG

Inte en jävel som läser det i vilket fall, men jag är dålig på att skriva så  fuck me.
Hur säger man till sin mamma att man är galen?

jag saknar dig din........

Det var ett tag sedan jag skrev men måste uppdatera mig, jag mår väldigt bra. Även om jag är ensam, jag tänker mycket och skriver en massa knas på min facebook enligt S. Vad det nu kan vara, skriver så mycket jag kan, men vill ju även ha en massa gillningar och kommentarer.

Har börjat spela ett spel som heter Second Life, och det är verkligen som det låter, och verkligen farligt beroendeframkallande. Har en egen liten familj där inne och jag trivs med dem. Inte på ngt sätt så att jag tappar verkligheten, bara det att det är skönt och koppla bort och bara drömma.

Ska upp till Borås igen på fredagkväll för lite mys och tilltugg om man säger så. Jag hoppas det blir trevligt, sedan efter det vet jag inte alls vart skeppet går, kanske blir Göteborg igen eller så kanske jag Halmstad på vägen ner. Jag vill känna mig fri och just nu gör jag det även om jag inte har bestämt mig något mer konkret om framtiden. Kommer väl snart iaf att köpa och betala lite resor som ska vara inbokade.

Sedan så känner jag en ännu otrolig lycka, inatt ikväll natten till fredag börjar footbollssäsongen igen och då menar jag inte fjollboll utan där man får kämpa för att vinna och inte lunka runt i 90” och göra mål i 91”a nej tack det räcker med EM och VM där tack.

Så nu håller vi tummarna för att Saints går bra detta året med. Men det tror jag.

Då har man väl blivit dömd utav företaget med då. Man gör inget tycker de, man jobbar inte över, man tömmer väl inte skrotlådan tillräckligt bra, man dammar väl inte runt maskinen tillräckligt bra. Vad fan vet jag, men jag kommer inte längre att göra saker utan egen vinning på dem! Det är nu bevisat att du inte får det bättre om du jobbar hårdare inte här iaf.

Vi är tre stycken på eller vid maskinen i skift och två av oss ligger på usel höjning medan vår kompanjon som inte på något sätt är bättre än oss andra har fått mera pengar i pungen. Det är inte schysst.

Du är fortfarande vacker, där du står naken på alla fyra i sängen, där du ligger påklädd i soffan och ser på ngt menlöst program på en reklamfinansierad kanal. Men jag älskar dig fortfarande och vill göra allt för det ska blir bra.

Ovan text är rykt ur sitt sammanhang, jag trodde aldrig det skulle bli så här, jag trodde att jag var lycklig igen men ack vad man bedrog sig, ist går man från hål till hål som en törstig buffel efter vatten.

Men det är väl inte dem det är fel på utan mig, men vart efter man testar ngt nytt försvinner det gamla med dimman, ngt som kanske inte är bra för att jag verkar bli beroende av skiten.

Det verkar iaf bli en massa billig öl, billig ja ni vet… iaf.. det verkar bli semester snart igen, just nu skulle jag ju dock velat att bara gå på direkten. Inte bara spotta dem i ansiktet och gå! Som Zeb hade gjort, inte tagit skit av ngn liten nolla som inte vet ett skit!

Jag saknar dig! Fan baby! Princessa!

Då var man hemma i Sverige igen efter en tripp ner till Amsterdam för att uppleva den staden och vad allt den hade att erbjuda mig och mitt sällskap.

Det blev en väldigt bra vistelse och vädret var med oss hela tiden och alla måltider åts utomhus, så inget alls att klaga på.

Vi hyrde varsin cykel för 100:- per dag och cyklade runt en massa i staden och såg oss omkring, runt i gamla centrala Amsterdam där weed, horor och pubar låg vägg i vägg, allt helt socialt accepterat och vackert.

En stad där man kunde känna sig trygg, även om den är belägen i Nordeuropa och man kunde röra sig öppet utan att känna fruktan. Självklart finns det ju även problem där men jag tycker inte de var så uppenbara.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig inte helt hundra procentig, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det finns en människa som jag har börjat gilla väldigt mycket men jag saknar henne och jag vet inte riktigt vart hon befinner sig. Det gör mig ledsen och nere.

Over and Out

Richard Milhous Nixon