CAndK

Gårdagen var hemsk, jag visste inte på vilket ben jag skulle stå på eller falla ifrån med. Jag har inte längre någon kontroll över mitt liv, mina val och mina känslor. Jag kan inte kontrollera bubblandet i mina ådror. Hur det vill spricka, spruta och pumpa ut allt över hela världen!

Hur jag vill ha någon att hålla om, någon som skyddar mig, som inte få mig att känna som en ananas som faller från högsta balkongen och ner i gatan.

Slippa vara rädd för att man inte ska kunna fira sin kommande födelsedag, hur ensa idéer och drömmar, förväntningar och idéer går i kras!

Jag kan inte längre föra ett kontrollerat samtal med andra människor, jag ogillar andra människor, de är slödder, idioter och folk som inte förstår något! Självklart så innefattar detta självklart inte människor som jag har band till!

Jag hatar reklamradio, religiösaextremister, politisktkorrekta råttor, naiva och bortgjorda människor, våldsamma människor utan något speciellt syfta att existera, till viss mån även amerikaner som inte förstår sitt egna jävla bästa i att inte vilja betala skatt! Det trodde ni aldrig jag skulle skriva va blink blink, men man kan inte driva det så här långt längre, man kan inte säga att man inte vill betalar när en interstate ser ut som ett fisknät av hål och att en massa människor i mellanöstern får en massa amerikanska skattepengar (!)

Jag var outofstate i helgen och hade det bra, var över hos min barber och hos min kusin, vi måste verkligen snart dricka alkohol, jag måste glömma mina förluster! Min smärta och mina krossade drömmar, mina släckta gnistor!

Jag vet att detta är första veckan men jag avskyr det redan, återkommande till alla andra idioter som bara springer runt som jag vet inte vad, man kan säkert komma undan med allt bara man glider rätt!

Broken down to pices! once again.
Nej jag ska inte klaga och jag ska inte be om hjälp. Jag måste återigen lära mig att hålla min söta mun stängd även om jag vet att det är svårt.

Jag kunde inte tänka klart idag, jag betalade och rev sönder en tidning på ICA't.

Det blev inget mellan mig och Lisa. Avståndet är inget jag bryr mig om, varför ska man bara se en massa problem istället för möjligheter, jag gillar inte att anstränga mig kanske därför ser jag inte problemen utan allt som genomförbart istället.

Har lärt mig lite, att en människa kan ha den finaste och bästa insidan som det bara finns men att man sedan ändå måste kunna attraheras av utsidan.

Jag har iaf sluppit min stalker.. gah skönt det. fanskap. till sak.
jag är alltså fortf singel.

Jag är glad, det är ju bra att man är det. Men jag vet inte riktigt hur det kommer sig, är jag fortfarande ett litet barn som spelar upp sig för ingenting?

Jag har börjat prata med en kvinna, en äldre mogen och trevlig kvinna.

Lisa (Essabella Crystal) född 1965 i Illinois, flyttat runt med sin familj i ett flertal delstater, i elva år har hon kallat Blair Oklahoma för sitt hem. Hon har en eller flera hundar, tre systrar och en bror alla yngre än henne. Hennes pappa var egenföretagare och åkta runt i alla "Lower 48" tillsammans med sin dotter. Hennes drömremål är Italien bortsett från Sverige just nu då. Hon vill gärna och verkligen se lika mycket snö som jag visade henne på ett foto från mina föräldrars balkong från i vintras. En vacker fin och trevlig kvinna med en röst som får mig att smälta, som får mig att kuva ihop mig som en boll och explodera. Blåa ögon och brunt hår, lika lång som jag.

Hon tycker att jag är smart, och att jag kan mycket, att hon trivs inom mig och vill att jag ska släppa ut all min fantasi för henne.

Hon kan varken cm eller meter och har heller aldrig åkt tåg, hon tar sin bil. Men vill mysa med sin partners huvud på magen eller mellan brösten under en tågresa.

Detta är vad jag vet, eller hur det är ingenting, jag vet inte ens om hon äter upp människor och låter benen ligga jämte gafflarna i lådan. Jag SMS'ade min vän S igår kväll och skrev att jag var varm och lycklig, vart jag direkt efter det kände, som ovan.

Jag har spenderat de senaste veckorna tillsammans med henne framför datorn, från början bara chattande nu talar vi tillnamns i långa samtal från tills dess att solen går ner till att den går upp igen och kan inte få nog av hennes NYC-Texas vocie blandning.

Nej, jag ska inte gå in på varken vad hon kallar mig eller vad vi talar om men varm i kläderna blir jag även om det tillslut kanske kommer att falla ihop som ett korthus, tält eller vad som och jag kommer fastna inne i det eller under allt som varit.

Har inte varit så här glad sedan jag hämtade upp Sofi från Alvesta tågstation i april, vilket sedan slutade i en personligtragedi.

Som det ser ut nu kommer jag att komma fram till Blair i april nästa år och jag kommer njuta. Men ingen vet vad som framtiden bär med och just nu mår jag bra.

Idag har jag även varit på BK i Värnamo med M, mkt gott och trevligt även om jag var tröttare än vad man brukar vara. Sedan blir det fest igen den sjätte november. Känns verkligen som att livet leker just nu. Jo, mina kommande barn kommer snart få en syssling.

Over and Out for now!

Second Life- Spel eller verklighet?

De flesta som läser denna bloggen vet vem jag är, hur jag är och hur jag tänker. Jag lär mig hela tiden och lever i en ständig förändring. Så det är inte rätt plats eller media för att försöka sätta mig på plats eller skratta åt mig.

Jag har under en längre tid spelat Second Life (.com), vilket jag trodde var ett spel i mängden när jag väl testade det. Ett vanligt spel utan något större djup, men nu efter dagens händelse vet jag inte längre hur jag ska se på spelet. Spel?

Grejen går ut på att man egentligen inte ska göra någonting alls, man ska ha ett secondlife, man ska handla, bygga och socialisera med andra avatarer som styrs av andra människor, med känslor, idéer och fantasier.

Även jag lever ut flera bissara idéer där inne, med vänner och bekanta. Jag har under en längre tid ingått i en unik grupp-familj användare som vuxit sig närmare och närmare även om den på senare tid varit lite som kommit i vägen. Vi har äventyrat, socialiserat och gjort saker som fört oss närmare än någon kunde tänka sig. Men nu när tidigare idag fick beskedet att en av mina systrar ska lämna familjen, faller det en tår ner längs min kind, eller ja rättare sagt, flera tårar kommer ner längs mina kinder, från båda ögonen.

Denna människa som jag varken har pratat (voice) med, sett (IRL) eller vet vem hon är mer än en tyska vid namn "Balindil Larnia" (avatar). En arbetslös tjej i 20årsåldern med troligen kritvithud och svartakläder och brinner för metal, utbildad inom handels.

Hur vi har talat om mina problem, hennes problem, bråkat och hängt. En tjej som jag inte har det minsta gemensamt med, har vuxit in i mig, och det var troligen det som tillslut fick henne att inte orka med mera. Hon väljer att lägga ner sin avatar, av anledningen att hon varken har tid, råd eller kraften att kontrollera sina känslor.

Det är denna händelse som fick mig att börja fundera på vad ett sådant här program kan göra med människan, om en okänd kvinna, i ett annat land kan påverka dig så mycket att du tänker på dem när du kör till jobbet eller grinar när du får reda på att de inte kan kontrollera sina känslor.

Balindil Larnia - Beloved sister...