Delaware
Jag mår väl lite bättre idag, men kan väl inte riktigt komma över att jag förlorat alla mina sms i telefonen, jag vet inte riktigt varför, kommer nog inte få reda på det heller, men kanske lika bra, skulle ju ändå inte få med dem över till den nya.
Sedan har jag ju fortf kvar minnena av dem och telefonsamtalen, tom från den första. Eller ja dem allihopa sedan.
Jag har tänkt, eller jag tänker väldigt mycket överlag, kanske både är fel och rätt, gör mig till den jag är. Men jag är en människa med väldigt låg moral och etik, det finns inte längre något att stå upp för, att kämpa för. Som det kommande valet, det är ingen skillnad på de båda olikfärgade blocken. Fick tanken idag av min mor, att i protest rösta blankt för att ingen tilltalar mig men det blir nog ändå en röst på alliansen. De flesta kan göra något.
Jag tänker fortfarande på er, ni som försvunnit, ni som jag sagt åt mig själv att glömma. Jag minns fortfarande din kropp, din rumpa och ditt vackra leende som alltid fanns med på alla fotona, okej kanske inte det där som var taget bakifrån men på de andra, de du vet att jag gillade.
Hur du hade det nervösa skrattet, hur jag kunde egga dig, leka med dig, värma dig när du som minst ville det, hur jag tröttade ut dig, hotade dig, allt med njutningen och charmen i centrum.
Hur du inte ville bli blöt när du gick till affären eller hur du blev trött och skulle på fest, hur du blötte ner sängen, kuddarna och mattan. Hur jag blev glad och dina kinder blev röda som tomater och hur du hela tiden förnekade det.
Hur du först hittade den här bloggen och ville veta som hade hänt mig, hur jag hade skadats, vadför hemskt som hade hänt mig.
Hur många av er som jag inte vet har hittat bloggen, ni som inte vet vem jag är eller hur jag mår, hur jag kan sitta och flumma i minuter och fundera hur jag ska formulera mig hur mitt huvud är fullt av idéer som inte går att få ner på papper.
En väldigt långt tillbaka, som jag inte längre minns varför jag sa upp kontakten med (mer än vissa familjefejder) sökte kontakt idag, jag vill inte, jag kommer att blåsa h*n. Minns fortfarande med njutning stunden då min kusin förnedrade och lekte med h*n. H*n trodde verkligen att det fanns en liten gnutta hopp, en liten chans, nej verkligen inte. Sedan dök det upp en annan vän till mig, dock inte lika finurlig som min kusin, vet att det vankades ett tag men att det sedan rann ut i sanden, jag gillar honom fortfarande men hans smak är ingen jag ska tala om. Tyvärr.
Jag funderar även på att börjar skriva mina memoarer igen, tanken slår mig flera gånger i månanden ibland, sedan kan det ta ett tag men sedan återkommer de. Jag vill och både inte intervjua och se vad folk har för syn av mig, men kanske bara är lite egenkär av sig.
Begravningen ska jag dock verkligen börja ta tag i, ska kolla på olika sorters begravningar, kistor, placeringar osv.
Ska iaf inte kastas utför ett stup och bli liggande på botten av det.
Det får bli allt för nu.
