CAndK

Jag har sökt uppehållstillstånd till USA. Jag och P satte oss ner ikväll och gick igenom alla uppgifter för att inte göra några misstag. Efter att i en vecka ordnat med fotografierna på min dator så accepterar P’s dem med en gång.

Ibland ska man inte kämpa för fullt på egen planhalva om man säger så.

 

Så nu får vi vänta fram till maj, juni eller juli för att man ska få reda på svarsresultat. Jag kommer att falla ihop ute i trapphuset när jag får beskedet i min hand. Efter detta följer ett år av pappersarbete, intervjuer och byråkrati.

 

Den värsta nervositeten har väl släppt nu, men det känns fortfarande farligt och spännande. Jag och flera med mig anser att jag har bland de bästa jobben jag kan få, jag jobbar mindre än andra och tjänar mer än andra. Men söker jag inte nu kommer jag aldrig iväg och för att citera min mamma:

”Jag trivs ju här egentligen” (sagt av mig)

”Nej det gör du inte” (mamma)

”… nej jag vet, men iaf”

 

Jag älskar mina föräldrar, och vet att de alltid kommer finnas där även om vi inte alltid drar rätt och att farsan har svårt att acceptera flera av mina idéer så ställer de upp och jag gör allt för att betala tillbaka det som en bra son ska göra.

 

Väl över på andra sidan har väl planen att slå sig ner på första bästa stället som erbjuder ett jobb och bygga upp ett nav av kontakter och bygga vidare på kapitalet. Då jag inte har så många fasta punkter där borta mer än några stycken vänner så tycker jag man kan röra på sig.

Men, som sagt ska jag vara ärlig så är jag nervös.

Jag måste lyckas att få ett arbete så jag kan komma igång och betala hyran, bara det löser sig så kommer resten att trilla in.

 

Kommer ju inte ta annat än tjänstledigt från jobbet, men försvinner nattjänsten och jag går över till dagen kommer det direkt att kännas bättre.

 

 

Dagens Låt:

Bruce Springsteen – Land of Hope and Dreams

 

Over and Out

Martin Van Buren