CAndK

Av förklarliga själ blir det inte att fira student i Uppsala, önskar dig all lycka. Istället drar jag kosan mot Florens, Italien och från där vidare till Mugello banan för att se på MotoGP och bland världens bästa motorförare Valentino ”Doc” Rossi på hemmaplan. Stämningen kommer att vara galen.

Jag kommer inte att resa ensam utan det blir tillsammans med Börje, Rille, P och kiptt. Vad jag förväntar mig av Italien? Jag vet inte mer än att det är Rossi, Totti, Berliussoni, Pavarotti, pizza och pastaland så även vin. Jag undrar om de har lager? Jag hoppas det.

Ja, det ska bli riktigt spännande att uppleva kvinnorna med, man kanske hittar någon trevlig kvinna där för helgen vem vet. Någon fin Lorena eller vad kvinnor från Italien heter. Jag har bara en familj jag känner som kommer från Italien.

Jag funderar på att göra mera PR för denna bloggen, men är inte säker, jag har som sagt tidigare känt att det börjar gå utför och för många ögon och öron. Men eftersom man inte ska göra värre saker än man vågar berätta så kanske man ska ge det en chans. Man kan ju alltid sätta ett lösenord på skiten.

Apropå det med att göra värre saker än man vågar säga, jag gör/har gjort väldigt mycket som jag skulle kunna berätta men gör det inte för min egen skull om man säger så. Det är inget olagligt (reds. anm. okej, vissa saker skulle inte vara lagliga att utföra i Sverige.) men av sådan karaktär som hade gjort att folk hade fått felaktiga och egensinniga bilder av mig.

Jag skulle även vilja framföra en hälsning till BP aka British Petroleum, Ni kan suga min kuk! Uppriktigt sagt, jag vårdar ofta mitt språk och tar inte ofta grövre könsord i min mun men denna gång för jag ett undantag och menar det verkligen. Det är hemskt vad ni gör mot en underbar del av världen som inte ens behöver förstöras av en oljeborrplattform.

Over and Out

Harry S. Truman

Hjälp! Jag såg just en dödskalle i min aprikoskräm! Nej, det var inget tecken för ngt ont och elakt,

Jag mår bra… Jag vet iaf alla fel med mig.

Jag var nere hos Apartment Under igår kväll och kollade på film och drack öl. Det var mycket trevligt, även om vi såg en mycket skrämmande film om monster i Södern.

nej..  jag kan inte mera.. kommer senare..

Over and Out

Franklin Delano Roosevelt

Efter den senaste tidens känslomässiga dravel vet alla nu hur jag har mått, hur jag mår och kanske har en bild av hur jag kommer att må, vad vet jag. Det är inte längre något av allmänintresse och vill ni veta mer får ni väl komma och träffa mig så ska jag berätta hur jag mår just då.

Nu har iaf alla fått som de vill, jag har tagit mig en ordentlig funderare på hur jag uppfattas av andra, och i andras ögon.

Det som var funkade inte och det var tvunget att det skulle hända något som fick mig att inse att världen inte är som i tanken. Kommer ändra min inställning gentemot andra människor, mot livet, och dölja mina känslor mer än jag har gjort innan, även om jag vet att det är svårt, jag är en glad människa innerst inne men vad ger det när allt kommer omkring.

Jag kommer att fortsätta med att lyssna på mina vänner, men jag ska inte trycka på dem mina problem. Är jag så svag att jag inte kan ordna upp mitt egna liv får jag fan ta och skylla mig själv. Den senaste depressionen kunde ha förhindrats om jag bara öppnat mina ögon och haft lite förbannad stake i mig själv.

Jag har haft en tanke under en längre tid, om att man måste krascha flera förhållanden innan dess att man får det till att funka. Jag vet fortfarande inte riktigt svaret på frågan, men jag hoppas inte att det är så, för då kommer det ta lång tid.

En tanke som ploppade upp precis var komplimanger, efter att ha talat med en kompis i telefon berättade han att inte kände ngt när han fick en återkommande komplimang. Det fick mig att tänka, en komplimang funkar bara en gång.

”sötnos, vilken fin kropp du har”, ”vad duktig du är” och ”jag gillar dig som du är- för mig är du perfect”, jag har sagt dem allihopa, de funkade allihopa, blev lycka varje gång, MEN bara en gång, sedan har man använt dem. Sedan efter ett tag, biter de inte längre. Sedan lyssnar de inte mera.

Pratade även med en annan kompis tidigare idag, hon sa något som jag älskade; att hennes nästa partner ska ta sig fan lyssna på henne, på vad hon har för behov, vad hon vill, vad hon vill göra av sitt liv och passar det inte honom får han väl leta upp en annan kvinna.

”Tönten, får aldrig behålla katten” är ett uttryck som jag lärt mig att tycka om för jag tycker det stämmer in så bra. Efter att min självkänsla varit på botten, länge, håller den nu på att komma tillbaka till toppen, självsäkerhet de’lux. Kan inte hålla mig innan jag får testa den.

Jag kommer att visa en helt annan sida främlingar nu. *viss text saknas* , men kvinnor vill smaka exakt lika mycket på oss som vi män vill smak på dem.

Med det kom jag precis på att mina föräldrar lärt mig fel, man ska inte visa människor respekt! De ska förtjäna min respekt! Känner jag dig inte behöver du inte veta ett skit om mig, om jag haft ihop det med en hora, om jag har haft ihop det med en kvinna som varit dubbel så gammal som mig, om jag testat det och det.

Vi känner inte varandra, vi är inte i ett förhållande. Innerst inne så bryr du dig inte om hur jag mår, vi har ju just träffats eller hur? Du kan ju själv ha minst lika många problem som jag möjligen skulle kunna ha.

Ovanstående texter syftar inte till någon speciell person, förutom de två vännerna som vet vilka de är.

Over and Out

Herbert Clark Hoover

Mamma sa till mig att jag var blek, vit som ett lakan, jag spydde inatt. Men jag mår bättre emellanåt. Du hade rätt, jag har inte egentligen mått bra sedan du åkte hem, även om vi bortser från sjukdomen. Det skar redan i hjärtat den morgonen du gick ut ur sovrummet samma morgon som du senare skulle åka hem på.

Jag har haft svårt att behärska mig, svårt att kontrollera mig, jag har haft kortare stubin än vad jag brukar ha. Folk i min närhet har kunnat säga att varför är du så ansträngd, så spänd. Varför mår du så dåligt? Men jag har inte kunnat svara dem, jag har bara mått sämre.

Men jag kommer rida ur denna storm starkare än jag red in i den. Jag ryser ingen agg mot dig, det kan jag inte, du var familj, du var min andra halva, även om du inte kände det för mig.

Men jag har lärt mig att förlora ngt den hårda vägen. Jag kommer inte göra om samma misstag, jag har lärt mig att inte släppa in någon i mitt liv igen. Mina vänner får mig glad, de får mig att le, de är inte rätt för mig att ge dem av mina problem, få dem att må dåligt bara för att jag är en människa som inte kan kontrollera mig själv.

Jag kommer att svara "jag mår bra, allt är toppen, jag har ett jobb, jag reser och flyttar till USA" ingen kommer längre veta vad som sker inom mig, mina tankar och känslor. Det funkar inte längre, det gör ont.

Jag har blivit uppfostrad av en familj med mycket hjärta och värme, lärt mig vart som varit rätt och fel, lärt mig att le och den smala vägen är den rätta. Jag blev uppfostrad av mina föräldrar men även av ett stort amerikanskt inflyttande, som visade upp sig som i ett ledarskap av att allt var svart och vitt, att allt blev perfect bara man kämpade, jag vill vara kvar i min drömvärld, men ngn gång tar det stop, även om Rocky blir knockad och knockad tillslut kommer klockan att ringa.

Jag har växt upp med ett krav på mina axlar, inte av mina föräldrar utan av mig själv, ett krav ett mål som jag nu vet håller på att knäcka mig som håller på att förgöra mig, förinta mig. Jag vet att jag inte är perfect, jag vet att jag inte kan göra allt perfect. Men det är ngt djupare, ngt som jag inte vet hur jag blir av med utan bara hur jag skapar. Hur jag lägger på mera tyngder hur jag sjunker längre och längre ner. Jag kommer att behöva hjälp, men jag kanske är försent ute, tänk om jag redan är förstörd?

Världen är inte svart och vit längre. Världen är inte perfect.

Texten som skrivs precis nu har suddats åtskilliga gånger, jag avskyr ältande människor, folk som klagar utan att göra ngt åt det, folk utan självsäkerhet. Jag vill inte bli en man utan kontroll, en man utan kontroll över sitt liv, men jag mår inte bra, jag vill inte hitta på en massa ursäkter.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag litar inte längre på ngn.

Tårarna kommer mera sällan nu men ibland, när jag skriver, skriver ett utkast om hur det senare slängs ner bland alla papper och clip i papperskorgen. Hur jag skriver ett inlägg på bloggen men trycker kryss ist för att posta, för att jag inte vill, för jag inte vill att ni ska se mig som okontrollerad.

"Mina jag och Irene" en skitfilm enlig många, men kollar man på den kanske den har ett större djup än man anar, när jag tänker på det blir jag rädd för filmen. Jag vill inte ha ett alterego, men jag är mer rädd för vad jag kommer att göra när allt väl kommer till sin udd, sin spets, sin kant. Kommer jag falla, kommer jag gå sönder och försvinna.

Jag kommer inte att våga kolla efter, jag vill inte försvinna. Jag har skadats en gång innan, det räckte. Jag kommer nu alltid att svara med att det är bra, jag är glad, jag kommer inte att klara av att öppna upp mig ngt mera.

Faller jag ngn gång så vet jag att jag kommer vara ensam vid tillfället.

Tönten får aldrig behålla katten. Jag kan boken, utan till innan, men har väl aldrig varit bra på att följa orders.

Jag har druckit upp den sista spriten nu, jag har rökt de sista cigarillerna, jag har stängt av de sista känslorna, nu är jag redo, nu är jag tillbaka, ingen ska återigen få skada mig.

Efter inatt är jag tacksam, jag förstod nu att mkt du gjorde för mig var för att skydda mig, att du verkligen inte ville skada mig, såra mig, du ville få mig att förstå, men vad skulle jag göra, du var perfect! Jag kommer alltid att ha dig inom mig. Du var familj.

föresten. vilka är ni som läser denna  :O jag menar det var ju flera som varit inne på den men jag vet ju inte vilka ni är :O

Jag lutar mig tillbaka, ser upp mot den gråa himlen och tar ett nytt tag om cigarillen i mungipan och häller upp mera bourbon i glaset på bordet intill.

Jag tror att mina problem, fel och brister är mera än vad som kommer till kritan, upp till ytan och vad folk märker.

Det är inte många som känner mig på djupet, inte många som jag vågar släppa nära inpå. Det var nära en gång, men det slutade innan jag kunde njuta av det. Innan det att personen blev ett med mig.

Jag börjar känna smärta inom mig, jag börjar svamla och inte veta vad jag ska säga. Jag passar inte längre in här, känner mig om den utbölingen som kommer till staden där ingen känner honom, hur de pekar och undrar, viskar och gissar.

Det kommer fram folk och frågar, vem man är, hur man har det och om man lever eller har ett problem? Vad ska man svara utan att börja svamla,

”Hej, ja det är bra! Nej, jag har inga problem allt funkar nu” Varför ska jag hosta om mina problem, om och om igen. Jag vet mycket väl vad som är mitt problem. Jag älskar er mina vänner, hur ni tar emot mig när jag faller, men jag känner mig hemsk när jag gör om samma sak hela tiden som det lilla dumma barnet som om och om igen lägger handen på det blanka fina strykjärnet. Aj! En gång till, Aj, nu kanske jag inte gör om det.

Livet är som en fyrkant på högkant, livet börjar smalt blir bredare och åter smalare igen, har mitt liv redan börjat avsmalna igen frågar jag mig. Hemska tanke.

Tankar som kommer upp, idéer som födds, gräver och gräver större hål i mitt huvud, jag blir snurrig, jag blir vit i ansiktet av tankar som inte vill försvinna.

Det vackraste som finns? Enkelt, Kvinnor!

De går där med sina perfecta kroppar, höfter, behag, ben och leende sötare än socker.

Om ni undrar vilka cigariller och vilken bourbon så är det Café Cream och Makers Mark.

Dimma idag, arbete imorgon.

Doc har inte ringt. Att jag inte har fått svar på mina prover skrämmer mig. Jag blir rädd, jag blir nervös. Vad kan det vara vad kan det vara?

Varför kan jag inte blunda, och vakna upp i en varm älskande famn igen, en älskande famn man aldrig vill lämna. Jag trodde jag skulle klara det här, varför kan inte jag få vara lycklig, varför är det ingen som vill få mig att känna värme, lycka och harmoni. Varför väljs alltid jag ut när man ska göra någon illa.

Men som du sa till mig en gång:

”Lär dig låta andra lida, trampa på deras tår”

Jag ville inte ha bloggat förens dess att jag fått mina provsvar, men nu har jag inte fått dem och de fick mig bara att falla sönder som en stor nalle med dåliga sömmar och spetälska.

Over and Out

Thomas Woodrow Wilson

Kärlek och hat kan det vara någon skillnad. Man säger att man älskar någon, det händer, alltför ofta bland oss människor, att säga att man hatar någon är så mkt grövre säger vi, vad? Ser tillbaka se tillbaka på hur det var förr, vet du vem det är så känner du hat, du känner vrede mot vad personen gör, vad personen har gjort mot dig, hur illa personen har fått dig att må.

Jag ska på en ny kontroll på måndag, klockslag vet jag inte ännu. Jag skiljdes med en stor klump i min mage med hopp om magic och Hollywoodslut, fick ist tankarna om mörker och ondska!

Nu är det verkligen över.

Du finns inte längre, du kastas bort likt ett monster under sängen!

Kontrollen, nej den har inget med USA att göra.

Jag har nu märkt vad passion verkligen innebär om vad det syftar på och verkar. Det är nu över första maj, slut på alla röda tåg med flaggor om välfärd och styra, om kompisar och världar som inte längre finns, om saker de vill man ska rösta på som inte kommer hända som inte kommer bli, som kommer stanna på skissen hos tecknarens kontor.

Klockan har börjat, mamma jag kan bli en amerikan, folk säger att jag inte är svensk, att jag inte passar in, njuter i världen njuter av att vara Snusmumriken i den riktiga världen, ge mig en pipa och jag flyger bort till andra änden av dalen. Nej jag röker inte just nu.

Från den första maj klockan 06.00 och framåt tom sista juli kan jag alltså komma att kallas till kontroller, intervjuer och välja att få chansen om att göra om mitt liv, från början till slutet och verkligen stänga alla gamla människor ute som jag inte vill ha med mig. Stänga dörren.

Jag har återigen brutit, eller jag, man kan väl aldrig bryta ngt som inte funnits, jag har aldrig gillat dig, mina föräldrar har väl fått upp ögonen på sista tiden om att du inte är ngt, hur du suger ut pengar ur de kära. Varje gång man ska hälsa på hos nära, så måste man ta sig omvägen att träffa dig, ngt man inte vill.

Kom ihåg världen jag startade inte snöbollen, men nu jävlar släppte jag den visst, hade du haft en rak rygg hade det kanske varit en annan sak, men jag älskar de nära.

Jag skickar en vink till dig M, för att jag vet att du är en trogen läsare och att det är jag som är den man som kan vara dålig på att uppdatera denna sida av text

Just nu känner jag hur fingrarna kan pumpa ur sig text även om jag egentligen inte har tid till det. Det kanske är som med Picasso att man bara kan måla de brösten vid vissa perioder.

Over and Out

William Howard Taft