CAndK

Jag lutar mig tillbaka, ser upp mot den gråa himlen och tar ett nytt tag om cigarillen i mungipan och häller upp mera bourbon i glaset på bordet intill.

Jag tror att mina problem, fel och brister är mera än vad som kommer till kritan, upp till ytan och vad folk märker.

Det är inte många som känner mig på djupet, inte många som jag vågar släppa nära inpå. Det var nära en gång, men det slutade innan jag kunde njuta av det. Innan det att personen blev ett med mig.

Jag börjar känna smärta inom mig, jag börjar svamla och inte veta vad jag ska säga. Jag passar inte längre in här, känner mig om den utbölingen som kommer till staden där ingen känner honom, hur de pekar och undrar, viskar och gissar.

Det kommer fram folk och frågar, vem man är, hur man har det och om man lever eller har ett problem? Vad ska man svara utan att börja svamla,

”Hej, ja det är bra! Nej, jag har inga problem allt funkar nu” Varför ska jag hosta om mina problem, om och om igen. Jag vet mycket väl vad som är mitt problem. Jag älskar er mina vänner, hur ni tar emot mig när jag faller, men jag känner mig hemsk när jag gör om samma sak hela tiden som det lilla dumma barnet som om och om igen lägger handen på det blanka fina strykjärnet. Aj! En gång till, Aj, nu kanske jag inte gör om det.

Livet är som en fyrkant på högkant, livet börjar smalt blir bredare och åter smalare igen, har mitt liv redan börjat avsmalna igen frågar jag mig. Hemska tanke.

Tankar som kommer upp, idéer som födds, gräver och gräver större hål i mitt huvud, jag blir snurrig, jag blir vit i ansiktet av tankar som inte vill försvinna.

Det vackraste som finns? Enkelt, Kvinnor!

De går där med sina perfecta kroppar, höfter, behag, ben och leende sötare än socker.

Om ni undrar vilka cigariller och vilken bourbon så är det Café Cream och Makers Mark.

Dimma idag, arbete imorgon.