CAndK

Mamma sa till mig att jag var blek, vit som ett lakan, jag spydde inatt. Men jag mår bättre emellanåt. Du hade rätt, jag har inte egentligen mått bra sedan du åkte hem, även om vi bortser från sjukdomen. Det skar redan i hjärtat den morgonen du gick ut ur sovrummet samma morgon som du senare skulle åka hem på.

Jag har haft svårt att behärska mig, svårt att kontrollera mig, jag har haft kortare stubin än vad jag brukar ha. Folk i min närhet har kunnat säga att varför är du så ansträngd, så spänd. Varför mår du så dåligt? Men jag har inte kunnat svara dem, jag har bara mått sämre.

Men jag kommer rida ur denna storm starkare än jag red in i den. Jag ryser ingen agg mot dig, det kan jag inte, du var familj, du var min andra halva, även om du inte kände det för mig.

Men jag har lärt mig att förlora ngt den hårda vägen. Jag kommer inte göra om samma misstag, jag har lärt mig att inte släppa in någon i mitt liv igen. Mina vänner får mig glad, de får mig att le, de är inte rätt för mig att ge dem av mina problem, få dem att må dåligt bara för att jag är en människa som inte kan kontrollera mig själv.

Jag kommer att svara "jag mår bra, allt är toppen, jag har ett jobb, jag reser och flyttar till USA" ingen kommer längre veta vad som sker inom mig, mina tankar och känslor. Det funkar inte längre, det gör ont.

Jag har blivit uppfostrad av en familj med mycket hjärta och värme, lärt mig vart som varit rätt och fel, lärt mig att le och den smala vägen är den rätta. Jag blev uppfostrad av mina föräldrar men även av ett stort amerikanskt inflyttande, som visade upp sig som i ett ledarskap av att allt var svart och vitt, att allt blev perfect bara man kämpade, jag vill vara kvar i min drömvärld, men ngn gång tar det stop, även om Rocky blir knockad och knockad tillslut kommer klockan att ringa.

Jag har växt upp med ett krav på mina axlar, inte av mina föräldrar utan av mig själv, ett krav ett mål som jag nu vet håller på att knäcka mig som håller på att förgöra mig, förinta mig. Jag vet att jag inte är perfect, jag vet att jag inte kan göra allt perfect. Men det är ngt djupare, ngt som jag inte vet hur jag blir av med utan bara hur jag skapar. Hur jag lägger på mera tyngder hur jag sjunker längre och längre ner. Jag kommer att behöva hjälp, men jag kanske är försent ute, tänk om jag redan är förstörd?

Världen är inte svart och vit längre. Världen är inte perfect.

Texten som skrivs precis nu har suddats åtskilliga gånger, jag avskyr ältande människor, folk som klagar utan att göra ngt åt det, folk utan självsäkerhet. Jag vill inte bli en man utan kontroll, en man utan kontroll över sitt liv, men jag mår inte bra, jag vill inte hitta på en massa ursäkter.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag litar inte längre på ngn.

Tårarna kommer mera sällan nu men ibland, när jag skriver, skriver ett utkast om hur det senare slängs ner bland alla papper och clip i papperskorgen. Hur jag skriver ett inlägg på bloggen men trycker kryss ist för att posta, för att jag inte vill, för jag inte vill att ni ska se mig som okontrollerad.

"Mina jag och Irene" en skitfilm enlig många, men kollar man på den kanske den har ett större djup än man anar, när jag tänker på det blir jag rädd för filmen. Jag vill inte ha ett alterego, men jag är mer rädd för vad jag kommer att göra när allt väl kommer till sin udd, sin spets, sin kant. Kommer jag falla, kommer jag gå sönder och försvinna.

Jag kommer inte att våga kolla efter, jag vill inte försvinna. Jag har skadats en gång innan, det räckte. Jag kommer nu alltid att svara med att det är bra, jag är glad, jag kommer inte att klara av att öppna upp mig ngt mera.

Faller jag ngn gång så vet jag att jag kommer vara ensam vid tillfället.

Tönten får aldrig behålla katten. Jag kan boken, utan till innan, men har väl aldrig varit bra på att följa orders.

Jag har druckit upp den sista spriten nu, jag har rökt de sista cigarillerna, jag har stängt av de sista känslorna, nu är jag redo, nu är jag tillbaka, ingen ska återigen få skada mig.

Efter inatt är jag tacksam, jag förstod nu att mkt du gjorde för mig var för att skydda mig, att du verkligen inte ville skada mig, såra mig, du ville få mig att förstå, men vad skulle jag göra, du var perfect! Jag kommer alltid att ha dig inom mig. Du var familj.

föresten. vilka är ni som läser denna  :O jag menar det var ju flera som varit inne på den men jag vet ju inte vilka ni är :O