Packers
Att få en kvinna på rygg med särade ben är väl inget problem i sig. Pula och leka hela natten lång, yeah nice! Men sedan. Jag menar, njutit hela natten lång, men att sedan prata om vad som sker sedan istället för att klä på sig och gå hem.
Det är ju det som är the real deal.
Folk kan väl och ska säga att allt blir bra och att allt kommer att ordna sig, men så länge det inte går in i mitt huvud hjälper det inte. Det är jag som är en instängda och brända människan. Rädd för att vad som komma ska.
Nej jag bryr mig inte om längre, saken är ju bara den att det var jag och något med mig är var fel. Fel som jag inte kan komma på eller ha motivationen att lösa ändra.
Jag har växt upp med hjältar och stjärnor (vill inte byta ut dem under några händelser mot något rosa jävla lulllull) men som också ha fått mig själv till att bära det där tunga oket över mina axlar av att man ska kunna få allt man vill ha. Problemet är bara hur man ska bära sig åt för att få det.
Efter att jag nu har sprungit runt i det svarta, runda rummet i ett år eller mera vet jag inte längre hur jag tar mig ur det. Jag vet inte längre hur man pratar med människor. Fler och fler försvinner ifrån mig. Jag har och kan inte längre hålla igång ett samtal utan att gå on and on again, jag vet vad jag vet och varje gång jag öppnar käften känns det som att jag berättar något som alla andra redan vet eller är totalt ointresserade av. ”onej inte det igen”.
För varje gång det blir mörkt och kallt säger jag åt mig själv att bry mig mindre och mindre, för att tillslut kanske inte behöva känna något igen. Känna av känslan som inte är ensamhet, känslan som har varit ersatt av ensamhet allt för länge.
Jag är bruten!
